Straffbeslut (strafbeschikking)

Ett strafföreläggande är ett straff som åklagaren, eller i mindre fall av en utredande polis, utdömer utan domstols inblandning. Det är inte ett erbjudande om förlikning: det fastställer skuld, är verkställbart och finns med i kriminalregistret. Den tilltalade som inte gör något accepterar det utan att göra något.

Innehållsförteckning

Lagstadgad grund

Artikel 257a i straffprocesslagen tillåter ett strafföreläggande för ringa brott och för åtalbara brott som kan ge ett straff på högst sex år. Åklagaren kan utdöma böter, samhällstjänst på upp till etthundraåttio timmar, körförbud på upp till sex månader och förelägganden om att till exempel ersättning till offret. Åklagaren får inte utdöma fängelse. Artikel 257e ger åklagaren fjorton dagar på sig att bestrida brottet, varefter ärendet går till brottmålsdomstolen.

Hur det fungerar i praktiken

De flesta strafförelägganden anländer per post efter en förhandling hos åklagarmyndigheten eller utan någon förhandling alls. Bestridande lämnas in skriftligen till domstolen eller åklagarmyndigheten och behöver ingen motivering i det skedet. Åklagaren kan då återkalla eller ändra beslutet; om han inte gör det prövas målet på vanligt sätt, och domstolen kan döma ut ett strängare eller lindrigare straff än beslutet innehöll.

Var det går fel

Konsekvenserna av att acceptera beslutet underskattas. Ett strafföreläggande är ett bevis på skuld och kan hindra ett vandelsintyg, vilket är viktigt för jobb inom utbildning, hälso- och sjukvård, transport och finans, samt för tillstånd och upphandlingar. För det andra är fjortondagarsperioden kort och löper från delgivningen, inte från det ögonblick då brevet öppnas. För det tredje, om svarande bestrider beslutet och sedan uteblir från prövning, kan domstolen förklara bestridandet otillåtligt så att beslutet står kvar.