Den nya ändringen av den holländska lagen om tillsyn av förtroendekontor

Nederländska lag om tillsyn av förvaltningskontor

Det nya ändringsförslaget till lagen om tillsyn av förtroendekontor och tillhandahållande av hemvist plus

Under de senaste åren har den nederländska förtroendssektorn blivit en mycket reglerad sektor. Förtroendekontor i Nederländerna är under strikt övervakning. Anledningen till detta är att tillsynsmyndigheten så småningom har förstått och insett att förtroendekontor riskerar att bli involverade i penningtvätt eller bedriva affärer med bedrägliga parter. För att kunna övervaka förtroendekontor och reglera sektorn trädde den holländska lagen om tillsynskontroll (Wtt) i kraft 2004. På grundval av denna lag måste förtroendekontor uppfylla flera krav för att kunna bedriva sin verksamhet. Nyligen antogs ytterligare ett ändringsförslag till Wtt, som trädde i kraft den 1 januari 2019. Denna lagändring innebär bland annat att definitionen av leverantör av hemvist enligt Wtt har blivit bredare. Som ett resultat av denna ändring faller fler institutioner inom ramen för Wtt, vilket kan få stora konsekvenser för dessa institutioner. I denna artikel förklaras vad ändringen av Wtt innebär när det gäller tillhandahållande av hemvist och vad de praktiska konsekvenserna av ändringen har inom detta område.

Den nya ändringen av den holländska lagen om tillsyn av förtroendekontor och tillhandahållande av hemvist plus

1. Bakgrunden till den nederländska lagen om tillsyn av kontoret

 Ett förtroendekontor är en juridisk person, företag eller fysisk person som, professionellt eller kommersiellt, tillhandahåller en eller flera förtroendetjänster, med eller utan andra juridiska personer eller företag. Som namnet på Wtt redan indikerar är förtroendekontor under övervakning. Den övervakande myndigheten är den nederländska centralbanken. Utan tillstånd från den nederländska centralbanken får förtroendekontor inte arbeta från ett kontor i Nederländerna. Wtt inkluderar bland andra ämnen definitionen av ett förtroendekontor och de krav som förtroendekontor i Nederländerna måste uppfylla för att få ett tillstånd. Wtt klassificerar fem kategorier av trusttjänster. Organisationer som tillhandahåller dessa tjänster definieras som ett förtroendekontor och kräver ett tillstånd enligt Wtt. Detta gäller följande tjänster:

  • vara styrelseledamot eller partner i en juridisk person eller företag;
  • tillhandahållande av en adress eller en postadress, tillsammans med tillhandahållande av ytterligare tjänster (tillhandahållande av hemvist plus);
  • utnyttja ett rörföretag till förmån för kunden;
  • sälja eller förmedla vid försäljning av juridiska personer;
  • agerar som förvaltare.

De nederländska myndigheterna har haft olika skäl för att införa Wtt. Innan Wtt infördes hade förtroendesektorn inte eller knappt kartlagts, särskilt inte med avseende på den stora gruppen av mindre förtroendekontor. Genom att införa tillsyn kan en bättre bild av förtroendesektorn uppnås. Den andra anledningen till införandet av Wtt är att internationella organisationer, såsom Financial Action Task Force, påpekade en ökad risk för förtroendekontor att blanda sig i bland annat penningtvätt och skatteflykt. Enligt dessa organisationer fanns det en integritetsrisk i förtroendesektorn som måste göras hanterbar genom reglering och tillsyn. Dessa internationella institutioner har också rekommenderat åtgärder, inklusive know-your-customer-principen, som fokuserar på oförstörbar affärsverksamhet och där förtroendekontor behöver veta vem de bedriver affärer. Avsikten är att förhindra att affärer bedrivs med bedrägliga eller kriminella parter. Det sista skälet för att införa Wtt är att självreglering med avseende på förtroendekontor i Nederländerna inte ansågs vara tillräcklig. Inte alla förtroendekontor var föremål för samma regler, eftersom inte alla kontor förenades i en filial eller professionell organisation. Dessutom saknades en tillsynsmyndighet som kunde säkerställa tillämpningen av reglerna. [1] Wtt såg till att tydlig reglering avseende förtroendekontor upprättades och att de ovannämnda problemen åtgärdades.

2. Definitionen av tillhandahållande av hemvist plus tjänst

 Sedan Wtt infördes 2004 har det gjorts regelbundna ändringar av denna lag. Den 6 november 2018 antog den nederländska senaten ett nytt ändringsförslag till Wtt. Med den nya holländska tillsynslagen 2018 (Wtt 2018), som trädde i kraft den 1 januari 2019, har kraven som förtroendekontoren måste uppfylla blivit strängare och tillsynsmyndigheten har fler verkställighetsmedel tillgängliga. Denna förändring har bland annat utvidgat begreppet "tillhandahållande av hemvist plus". Under den gamla Wtt betraktades följande tjänst som en tillitstjänst: tillhandahållande av en adress för en juridisk person i kombination med utförandet av ytterligare tjänster. Detta kallas också tillhandahållande av hemvist plus.

Först och främst är det viktigt att förstå vad exakt tillhandahållandet av hemvist innebär. Enligt Wtt är tillhandahållandet av hemvist tillhandahållande av en postadress eller en besöksadress, genom order eller en juridisk person, företag eller fysisk person som inte tillhör samma grupp som leverantören av adressen. Om enheten som tillhandahåller adressen utför ytterligare tjänster utöver denna bestämmelse, talar vi om tillhandahållande av hemvist plus. Tillsammans betraktas dessa aktiviteter som en trusttjänst enligt Wtt. Följande tilläggstjänster rörde den gamla Wtt:

  • ge råd eller ge hjälp i privaträtt, med undantag för att utföra mottagningsaktiviteter;
  • ge skatterådgivning eller ta hand om skattedeklarationer och relaterade tjänster;
  • utföra aktiviteter som rör utarbetande, utvärdering eller granskning av årsredovisningen eller förvaltningen;
  • rekrytera en styrelseledamot för en juridisk person eller ett företag;
  • andra tilläggsaktiviteter som utses av allmänna administrativa beställningar.

Tillhandahållande av hemvist tillsammans med utförandet av en av de ovan nämnda ytterligare tjänsterna betraktas som en trusttjänst under den gamla Wtt. Organisationer som tillhandahåller denna kombination av tjänster måste ha ett tillstånd enligt Wtt.

Under Wtt 2018 har de extra tjänsterna ändrats något. Det gäller nu följande aktiviteter:

  • ge juridisk rådgivning eller ge hjälp, med undantag för att utföra mottagningsaktiviteter;
  • ta hand om skattedeklarationer och relaterade tjänster;
  • utföra aktiviteter som rör utarbetande, utvärdering eller granskning av årsredovisningen eller förvaltningen;
  • rekrytera en styrelseledamot för en juridisk person eller ett företag;
  • andra tilläggsaktiviteter som utses av allmänna administrativa beställningar.

Det är uppenbart att tilläggstjänsterna under Wtt 2018 inte avviker mycket från de ytterligare tjänsterna under den gamla Wtt. Definitionen av att ge råd under den första punkten utvidgas något och tillhandahållandet av skatterådgivning tas ur definitionen, men annars gäller det nästan samma tilläggstjänster.

Ändå, när Wtt 2018 jämförs med det gamla Wtt, kan en stor förändring när det gäller tillhandahållande av hemvist plus ses. I enlighet med artikel 3, punkt 4, sub b Wtt 2018, är det förbjudet att bedriva verksamhet utan tillstånd på grundval av denna lag, som syftar till både tillhandahållande av en postadress eller en besökande adress som avses i avsnitt b av definitionen av förtroendetjänster, och vid utförandet av ytterligare tjänster som avses i den delen, till förmån för en och samma fysiska person, juridiska person eller företag.[2]

Detta förbud uppstod eftersom tillhandahållande av hemvist och utförande av ytterligare tjänster ofta är separerade i praktiken, vilket innebär att dessa tjänster inte utförs av samma part. Istället utför till exempel en part tilläggstjänsterna och tar sedan klienten i kontakt med en annan part som tillhandahåller hemvist. Eftersom utförandet av ytterligare tjänster och tillhandahållande av hemvist inte utförs av samma part, talar vi i princip inte om en förtroendetjänst enligt den gamla Wtt. Genom att separera dessa tjänster krävs det heller inget tillstånd enligt den gamla Wtt och skyldigheten att få detta tillstånd undviks således. För att förhindra denna separering av förtroendetjänster i framtiden har ett förbud inkluderats i artikel 3, punkt 4, b b Wtt 2018.

3. Praktiska konsekvenser av förbudet mot separering av förtroendetjänster

Enligt den gamla Wtt, faller verksamheten hos tjänsteleverantörer som separerar tillhandahållande av hemvist och utförande av ytterligare aktiviteter och som har dessa tjänster utfört av olika parter inte inom definitionen av en trusttjänst. Med förbudet från artikel 3, punkt 4, b b Wtt 2018, är det emellertid också förbjudet för parter som separerar förtroendetjänster att bedriva sådan verksamhet utan tillstånd. Detta innebär att parter som vill fortsätta utföra sin verksamhet på detta sätt, kräver ett tillstånd och därför också faller under tillsyn av den nederländska nationella banken.

Förbudet innebär att tjänsteleverantörer tillhandahåller en förtroendetjänst enligt Wtt 2018 när de utför aktiviteter som är inriktade på både tillhandahållande av hemvist och för att utföra ytterligare tjänster. En tjänsteleverantör får därför inte utföra ytterligare tjänster och därefter föra sin klient i kontakt med en annan part som tillhandahåller hemvist utan att ha tillstånd enligt Wtt. Dessutom är en tjänsteleverantör inte tillåtet att agera som mellanhand genom att få en klient i kontakt med olika parter som kan tillhandahålla hemvist och utföra ytterligare tjänster utan tillstånd.[3] Detta är till och med fallet när denna mellanhand inte tillhandahåller hemvist eller utför ytterligare tjänster.

4. Att hänvisa kunder till specifika leverantörer av hemvist

I praktiken finns det ofta parter som utför ytterligare tjänster och sedan hänvisar klienten till en specifik leverantör av hemvist. I gengäld betalar leverantören av hemvist ofta en provision till den part som hänvisade klienten. Enligt Wtt 2018 är det dock inte längre tillåtet att tjänsteleverantörer samarbetar och medvetet separerar sina tjänster för att undvika Wtt. När en organisation utför ytterligare tjänster för kunder är det inte tillåtet att hänvisa dessa kunder till specifika leverantörer av hemvist. Detta innebär nämligen att det finns ett samarbete mellan parter som syftar till att undvika Wtt. När en kommission mottas för hänskjutningar är det dessutom uppenbart att det finns ett samarbete mellan parter där förtroende tjänster är åtskilda.

Den relevanta artikeln från Wtt talar om att utföra aktiviteter riktad mot både att tillhandahålla en postadress eller en besöksadress och att utföra ytterligare tjänster. I ändringsförslaget hänvisas till föra klienten i kontakt med olika parter. [4] Wtt 2018 är en ny lag, så det finns för närvarande inga rättsliga avgöranden avseende denna lag. Vidare diskuterar relevant litteratur endast de förändringar som denna lag medför. Detta innebär att det för närvarande inte är klart hur lagen exakt kommer att fungera i praktiken. Som ett resultat vet vi för närvarande inte vilka handlingar som exakt faller inom definitionerna av "riktad mot" och "att komma i kontakt med". Det är därför för närvarande inte möjligt att säga vilka åtgärder som faller exakt under förbudet i artikel 3, punkt 4, sub b Wtt 2018. Det är dock säkert att detta är en glidande skala. Hänvisningen till specifika leverantörer av hemvist och mottagande av en provision för dessa hänvisningar anses vara att föra kunder i kontakt med en leverantör av hemvist. Rekommendationen av specifika hemleverantörer som man har goda erfarenheter medför en risk, även om kunden i princip inte direkt hänvisas till en leverantör av hemvist. I det här fallet nämns emellertid en specifik leverantör av hemvist som kunden kan kontakta. Det finns en god chans att detta kommer att ses som "att föra kunden i kontakt" med en leverantör av hemvist. När allt kommer omkring behöver klienten i det här fallet inte anstränga sig själv för att hitta en leverantör av hemvist. Det är fortfarande frågan om vi talar om att "föra klienten i kontakt med" när en klient hänvisas till en ifylld Googles söksida. Detta beror på att ingen specifik domicilleverantör rekommenderas, men institutionen tillhandahåller namn på leverantörer av domicil till klienten. För att klargöra vilka åtgärder som exakt faller inom ramen för förbudet, måste den rättsliga bestämmelsen utvecklas vidare i rättspraxis.

5. Slutsats

Det är uppenbart att Wtt 2018 kan få stora konsekvenser för parter som utför ytterligare tjänster och samtidigt hänvisa sina kunder till en annan part som kan tillhandahålla bostad. Under den gamla Wtten föll dessa institutioner inte inom ramen för Wtt och krävde därför inte ett tillstånd enligt Wtt. Sedan Wtt 2018 trädde i kraft finns det emellertid ett förbud mot den så kallade separationen av förtroendetjänster. Från och med nu faller institutioner som utför aktiviteter som fokuserar både på tillhandahållande av hemvist och på utförande av tilläggstjänster inom ramen för Wtt och behöver få ett tillstånd enligt denna lag. I praktiken finns det många organisationer som utför ytterligare tjänster och sedan hänvisar sina kunder till en leverantör av hemvist. För varje kund som de hänvisar får de en provision från leverantören av hemvist. Sedan Wtt 2018 trädde i kraft är det dock inte längre tillåtet för tjänsteleverantörer att samarbeta och avsiktligt separera tjänsterna för att undvika Wtt. Organisationer som arbetar på denna grund bör därför ta en kritisk titt på sin verksamhet. Dessa organisationer har två alternativ: de anpassar sin verksamhet, eller de faller inom ramen för Wtt och kräver därför ett tillstånd och är underlagt övervakning av den nederländska centralbanken.

Kontakta oss

Om du har frågor eller kommentarer efter att du har läst den här artikeln, vänligen kontakta Mr. Maxim Hodak, advokat på Law & More via maxim.hodak@lawandmore.nl, eller mr. Tom Meevis, advokat på Law & More via tom.meevis@lawandmore.nl, eller ring +31 (0)40-3690680.

 

[1] K. Frielink, Toezicht Trustkantoren i Nederland, Deventer: Wolters Kluwer Nederland 2004.

[2] Kamerstukken II 2017/18, 34 910, 7 (Nota van Wijziging).

[3] Kamerstukken II 2017/18, 34 910, 7 (Nota van Wijziging).

[4] Kamerstukken II 2017/18, 34 910, 7 (Nota van Wijziging).

Law & More