Den nya ändringen av den nederländska lagen om tillsyn av förvaltningskontor och tillhandahållandet av hemvist plus 1x1

Nederländska lag om tillsyn av förvaltningskontor

Det nya ändringsförslaget till lagen om tillsyn av förtroendekontor och tillhandahållande av hemvist plus

Under de senaste åren har den nederländska trustsektorn blivit en mycket reglerad sektor. Förtroendekontor i Nederländerna står under strikt övervakning. Anledningen till detta är att tillsynsmyndigheten så småningom har förstått och insett att förvaltningskontor löper stor risk att bli inblandade i penningtvätt eller att bedriva affärer med bedrägliga parter. För att kunna övervaka förvaltningskontor och för att reglera sektorn trädde den nederländska förvaltningslagen (Wtt) i kraft 2004.

På grundval av detta lagförvaltningskontor måste uppfylla flera krav för att kunna bedriva sin verksamhet. Nyligen antogs ytterligare en ändring av Wtt, som trädde i kraft den 1 januari 2019. Denna lagändring innebär bland annat att definitionen av tillhandahållare av hemvist enligt Wtt har blivit bredare.

Som ett resultat av denna ändring faller fler institutioner inom ramen för Wtt, vilket kan få stora konsekvenser för dessa institutioner. I denna artikel kommer att förklaras vad ändringen av Wtt innebär med avseende på tillhandahållande av hemvist och vilka de praktiska konsekvenserna av ändringen är inom detta område.

Den nya ändringen av den holländska lagen om tillsyn av förtroendekontor och tillhandahållande av hemvist plus

1. Bakgrunden till den nederländska lagen om tillsyn av kontoret

 Ett förvaltningskontor är en juridisk person, företag eller fysisk person som yrkesmässigt eller kommersiellt tillhandahåller en eller flera förtroendetjänster, med eller utan andra juridiska personer eller företag. Som namnet på Wtt redan anger är förvaltningskontoren föremål för tillsyn. Tillsynsmyndigheten är den holländska centralbanken. Utan tillstånd från den nederländska centralbanken får förvaltningskontor inte arbeta från ett kontor i Nederländerna.

Wtt inkluderar bland andra ämnen definitionen av ett förvaltningskontor och de krav som förvaltningskontor i Nederländerna måste uppfylla för att få tillstånd. Wtt klassificerar fem kategorier av förtroendetjänster. Organisationer som tillhandahåller dessa tjänster definieras som ett förvaltningskontor och kräver tillstånd enligt Wtt. Det gäller följande tjänster:

  • vara styrelseledamot eller partner i en juridisk person eller företag;
  • tillhandahållande av en adress eller en postadress, tillsammans med tillhandahållande av ytterligare tjänster (tillhandahållande av hemvist plus);
  • utnyttja ett rörföretag till förmån för kunden;
  • sälja eller förmedla vid försäljning av juridiska personer;
  • agerar som förvaltare.

De nederländska myndigheterna har haft olika skäl för att införa Wtt. Före införandet av Wtt hade trustsektorn inte eller knappt kartlagts, särskilt när det gäller den stora gruppen mindre trustkontor. Genom att införa tillsyn skulle en bättre bild av förtroendesektorn kunna åstadkommas.

Det andra skälet till att införa Wtt är att internationella organisationer, som Financial Action Task Force, påpekade en ökad risk för trustkontor att bli inblandade i bland annat penningtvätt och skatteflykt. Enligt dessa organisationer fanns det en integritetsrisk inom trustsektorn som måste göras hanterbar genom reglering och tillsyn. Dessa internationella institutioner har också rekommenderat åtgärder, inklusive känn din kund-principen, som fokuserar på oförstörbar affärsverksamhet och där förtroendekontor behöver veta vem de gör affärer med. Syftet är att förhindra att affärer bedrivs med bedrägliga eller kriminella parter.

Det sista skälet till att införa Wtt är att självregleringen med avseende på förvaltningskontor i Nederländerna inte ansågs vara tillräcklig. Alla förvaltningskontor var inte underkastade samma regler, eftersom inte alla kontor var förenade i en filial eller yrkesorganisation. Dessutom saknades en tillsynsmyndighet som kunde säkerställa efterlevnaden av reglerna.[1] Wtt såg sedan till att tydlig reglering om förvaltningskontor upprättades och att de ovan nämnda problemen åtgärdades.

2. Definitionen av tillhandahållande av hemvist plus tjänst

 Sedan Wtt infördes 2004 har det gjorts regelbundna ändringar av denna lag. Den 6 november 2018 antog den nederländska senaten ett nytt ändringsförslag till Wtt. Med den nya holländska tillsynslagen 2018 (Wtt 2018), som trädde i kraft den 1 januari 2019, har kraven som förtroendekontoren måste uppfylla blivit strängare och tillsynsmyndigheten har fler verkställighetsmedel tillgängliga. Denna förändring har bland annat utvidgat begreppet "tillhandahållande av hemvist plus". Under den gamla Wtt betraktades följande tjänst som en tillitstjänst: tillhandahållande av en adress för en juridisk person i kombination med utförandet av ytterligare tjänster. Detta kallas också tillhandahållande av hemvist plus.

Först och främst är det viktigt att förstå vad exakt tillhandahållandet av hemvist innebär. Enligt Wtt är tillhandahållandet av hemvist tillhandahållande av en postadress eller en besöksadress, genom order eller en juridisk person, företag eller fysisk person som inte tillhör samma grupp som leverantören av adressen. Om enheten som tillhandahåller adressen utför ytterligare tjänster utöver denna bestämmelse, talar vi om tillhandahållande av hemvist plus. Tillsammans betraktas dessa aktiviteter som en trusttjänst enligt Wtt. Följande tilläggstjänster rörde den gamla Wtt:

  • ge råd eller ge hjälp i privaträtt, med undantag för att utföra mottagningsaktiviteter;
  • ge skatterådgivning eller ta hand om skattedeklarationer och relaterade tjänster;
  • utföra aktiviteter som rör utarbetande, utvärdering eller granskning av årsredovisningen eller förvaltningen;
  • rekrytera en styrelseledamot för en juridisk person eller ett företag;
  • andra tilläggsaktiviteter som utses av allmänna administrativa beställningar.

Tillhandahållande av hemvist tillsammans med utförandet av en av de ovan nämnda ytterligare tjänsterna betraktas som en trusttjänst under den gamla Wtt. Organisationer som tillhandahåller denna kombination av tjänster måste ha ett tillstånd enligt Wtt.

Under Wtt 2018 har de extra tjänsterna ändrats något. Det gäller nu följande aktiviteter:

  • ge juridisk rådgivning eller ge hjälp, med undantag för att utföra mottagningsaktiviteter;
  • ta hand om skattedeklarationer och relaterade tjänster;
  • utföra aktiviteter som rör utarbetande, utvärdering eller granskning av årsredovisningen eller förvaltningen;
  • rekrytera en styrelseledamot för en juridisk person eller ett företag;
  • andra tilläggsaktiviteter som utses av allmänna administrativa beställningar.

Det är uppenbart att tilläggstjänsterna under Wtt 2018 inte avviker mycket från de ytterligare tjänsterna under den gamla Wtt. Definitionen av att ge råd under den första punkten utvidgas något och tillhandahållandet av skatterådgivning tas ur definitionen, men annars gäller det nästan samma tilläggstjänster.

Ändå, när Wtt 2018 jämförs med det gamla Wtt, kan en stor förändring när det gäller tillhandahållande av hemvist plus ses. I enlighet med artikel 3, punkt 4, sub b Wtt 2018, är det förbjudet att bedriva verksamhet utan tillstånd på grundval av denna lag, som syftar till både tillhandahållande av en postadress eller en besökande adress som avses i avsnitt b av definitionen av förtroendetjänster, och vid utförandet av ytterligare tjänster som avses i den delen, till förmån för en och samma fysiska person, juridiska person eller företag.

[2]Detta förbud uppstod eftersom tillhandahållandet av hemvist och utförandet av ytterligare tjänster ofta separerade i praktiken, vilket innebär att dessa tjänster inte utförs av samma part.

Istället utför exempelvis en part tilläggstjänsterna och för sedan kunden i kontakt med en annan part som tillhandahåller hemvist. Eftersom utförande av tilläggstjänster och tillhandahållande av hemvist inte bedrivs av samma part talar vi i princip inte om en förtroendetjänst enligt gamla Wtt. Genom att separera dessa tjänster krävs inte heller något tillstånd enligt gamla Wtt och skyldigheten att erhålla detta tillstånd undviks därmed. För att förhindra denna separering av förtroendetjänster i framtiden har ett förbud tagits in i artikel 3, punkt 4, sub b Wtt 2018.

3. Praktiska konsekvenser av förbudet mot separering av förtroendetjänster

Enligt den gamla Wtt faller inte tjänsteleverantörers verksamhet som skiljer tillhandahållande av hemvist och utförande av ytterligare verksamhet, och får dessa tjänster utförda av olika parter, inom definitionen av en förtroendetjänst. Men med förbudet i artikel 3, punkt 4, sub b Wtt 2018, är det också förbjudet för parter som separerar förtroendetjänster att bedriva sådan verksamhet utan tillstånd.

Detta innebär att parter som vill fortsätta att bedriva sin verksamhet på detta sätt kräver tillstånd och därför också faller under den holländska centralbankens tillsyn. Förbudet innebär att tjänsteleverantörer tillhandahåller en förtroendetjänst enligt Wtt 2018 när de bedriver verksamhet som syftar till såväl tillhandahållande av hemvist som till att utföra tilläggstjänster.

En tjänsteleverantör får därför inte utföra ytterligare tjänster och därefter föra sin klient i kontakt med en annan part som tillhandahåller hemvist utan att ha tillstånd enligt Wtt. Dessutom är en tjänsteleverantör inte tillåtet att agera som mellanhand genom att få en klient i kontakt med olika parter som kan tillhandahålla hemvist och utföra ytterligare tjänster utan tillstånd.[3] Detta är till och med fallet när denna mellanhand inte tillhandahåller hemvist eller utför ytterligare tjänster.

4. Att hänvisa kunder till specifika leverantörer av hemvist

I praktiken finns det ofta parter som utför tilläggstjänster och därefter hänvisar kunden till en specifik leverantör av hemvist. I utbyte mot denna remiss betalar leverantören av hemvist ofta en provision till den som hänvisat klienten. Enligt Wtt 2018 är det dock inte längre tillåtet att tjänsteleverantörer samarbetar och medvetet separerar sina tjänster för att undvika Wtt.

När en organisation utför tilläggstjänster för kunder är det inte tillåtet att hänvisa dessa kunder till specifika hemvistleverantörer. Detta innebär nämligen att det finns ett samarbete mellan parter som syftar till att undvika Wtt. När ett uppdrag tas emot för remisser är det dessutom uppenbart att det finns ett samarbete mellan parter där förtroendetjänster är åtskilda.

Den relevanta artikeln från Wtt talar om att utföra aktiviteter riktad mot både att tillhandahålla en postadress eller en besöksadress och att utföra ytterligare tjänster. I ändringsförslaget hänvisas till föra klienten i kontakt med olika partier.[4] Wtt 2018 är en ny lag, så för närvarande finns det inga rättsliga avgöranden med avseende på denna lag. Vidare diskuteras i relevant litteratur endast de förändringar som denna lag innebär.

Det betyder att det i nuläget inte är klart hur lagen exakt kommer att fungera i praktiken. Som ett resultat av detta vet vi för närvarande inte vilka handlingar som exakt faller inom definitionerna av "inriktad på" och "att komma i kontakt med". Det är därför i dagsläget inte möjligt att säga vilka handlingar som faller exakt under förbudet i artikel 3, punkt 4, sub b Wtt 2018. Det är dock säkert att detta är en glidande skala. Att hänvisa till specifika leverantörer av hemvist och ta emot provision för dessa hänvisningar anses föra kunder i kontakt med en leverantör av hemvist.

Att rekommendera specifika hemortsleverantörer som man har goda erfarenheter av utgör en risk, även om klienten i princip inte direkt hänvisas till en hemvistleverantör. Däremot nämns i detta fall en specifik leverantör av hemvist som kunden kan kontakta. Det finns en god chans att detta kommer att ses som att "föra kunden i kontakt" med en leverantör av hemvist. När allt kommer omkring, i det här fallet behöver kunden inte göra några ansträngningar själv för att hitta en leverantör av hemvist.

Det är fortfarande frågan om vi talar om att "sätta kunden i kontakt med" när en kund hänvisas till en ifylld Google-söksida. Detta beror på att ingen specifik leverantör av hemvist rekommenderas, men institutionen tillhandahåller namn på leverantörer av hemvist till kunden. För att klargöra vilka handlingar som exakt faller inom förbudets tillämpningsområde kommer lagbestämmelsen att behöva utvecklas ytterligare i rättspraxis.

5. Slutsats

Det är tydligt att Wtt 2018 kan få stora konsekvenser för parter som utför tilläggstjänster och samtidigt hänvisar sina uppdragsgivare till annan part som kan tillhandahålla hemvist. Enligt den gamla Wtt omfattade dessa institutioner inte Wtt:s tillämpningsområde och krävde därför inte tillstånd enligt Wtt. Sedan Wtt 2018 har trätt i kraft finns det dock ett förbud mot så kallad separering av förtroendetjänster.

Från och med nu faller institutioner som bedriver verksamhet som fokuserar på såväl tillhandahållande av hemvist som utförande av tilläggstjänster inom Wtt:s tillämpningsområde och behöver få tillstånd enligt denna lag. I praktiken finns det många organisationer som utför tilläggstjänster och sedan hänvisar sina kunder till en leverantör av hemvist. För varje kund som de hänvisar får de en provision från leverantören av hemvist.

Men sedan Wtt 2018 trädde i kraft är det inte längre tillåtet för tjänsteleverantörer att samarbeta och att medvetet separera tjänsterna för att undvika Wtt. Organisationer som arbetar utifrån detta bör därför ta en kritisk titt på sin verksamhet. Dessa organisationer har två alternativ: de anpassar sin verksamhet, eller så faller de inom ramen för Wtt och kräver därför tillstånd och är föremål för tillsyn av den holländska centralbanken.

Kontakta oss

Om du har frågor eller kommentarer efter att ha läst den här artikeln är du välkommen att kontakta mr. Ruby van Kersbergen, advokat på Law & More via ruby.van.kersbergen@lawandmore.nl, eller mr. Tom Meevis, advokat på Law & More via tom.meevis@lawandmore.nl, eller ring +31 (0)40-3690680.

[1] K. Frielink, Toezicht Trustkantoren i Nederland, Deventer: Wolters Kluwer Nederland 2004.

[2] Kamerstukken II 2017/18, 34 910, 7 (Nota van Wijziging).

[3] Kamerstukken II 2017/18, 34 910, 7 (Nota van Wijziging).

[4] Kamerstukken II 2017/18, 34 910, 7 (Nota van Wijziging).

Law & More